En novell: Mammas dust med mormor.

Mitt emellan det rödvita huset och den rödvita ladugården, står en grön leksakstraktor parkerad bredvid en stor blå Valmet. Och i den stora blå Valmeten sitter en liten snorig pojke med mycket välanvänd keps och sover med ena kinden tryckt mot sidoruta. Pappa har orange skogshuggarutstyrsel och ställer motorsågen och de två bensindunkarna i traktorskopan. Han vinkar till mamma som sitter i trädgårdslandet bakom huset innan han hoppar in i traktorn och kör iväg.
Mamma har bikini och stålhättakängor och jordiga jobbarhandskar och rensar ogräs som hon slänger ner i en skotkärra, och bredvid den skottkärran står en mindre som har tre små grästuvor i sig. Överallt kring henne, ligger bollar, racketar och kubbspel. Hinkarna, spadarna, silen och formarna ligger förvånansvärt långt från sandlådan och vid skogskanten längst bort sitter två flickor på ett rostrött utedass, med byxorna neddragna, och en ask växer in genom taket. En tredje liten flicka står vid enebusken utanför den öppna utedassdörren, och har tummen i munnen, en röd toppluva på huvudet och gröna stövlar på fötterna. Hon är minst och heter Tea och måste vänta på sin tur.
Medan hon står där och väntar på sin tur berättar Karin hemska historier om hömogulen som bor uppe på höloftet. Det är ett höloftsspöke, berättar Karin, som mördades med en grep av den som ägde huset innan och nu spökar den som en levande höhög och äter huggormar till frukost och småbarn till efterrätt. Samtidigt som Karin berättar det hörs en bil. Det är inte ofta bilar hörs här och därför springer Tea fram för att se vilken bil det är och om det är någon hon känner.
”Vem är det?” skriker Karin från utedasset.
”Jag vet inte”, skriker Tea tillbaka från husknuten. ”Det är en Saab.”
”Vilken färg är det?”
”Silver.”
Bilen svänger in på gårdsplanen.
”Mamma” ropar Tea och springer tillbaka. ”Mamma, det kommer någon!”
Mamma slänger fort av sig handskarna och springa in i huset för att ta på sig något över bikinin. Någon kliver ur en bil och smäller igen dörren. Steg hörs på grusgången, ringklockan till huset plingar och någon knackar på dörren.
”Hallå! Fia, Hallå! Är du hemma?” Någon öppnar dörren och tittar in.
”Fort!” väser Karin och torkar sig. ”Det är mormor! Göm er!”
”Fort då, Tea, göm dig!” väser Lisa, men Tea står kvar och ser hur mamma kommer ut i hallen i sin regnbågsfärgade stora fransT-shirt som hon ser ut som en indian i och får syn på mormor. Hon tvärstannar och stirrar på mormor.
”Du kan ju se lite glad ut över att se mig, Fia.
”Jag är glad, jag blev bara lite överraskad. Jag trodde du var i Spanien.”
”Herregud, Fia, vad är det du har på dig! Tänk om det hade varit någon annan som kommit på besök och så hade du visat upp dig i dom kläderna! Man får ju skämmas för dig.”
”Det är ingen som bryr sig här ute, mamma.”
”Kanske inte, men du kan ju i alla fall tänka på vad du sätter på dig. Och jösses som här ser ut!” Mormor klev över några Barbiedockor och ett legotorn. ”Flyget till Spanien blev inställt, så jag tänkte att jag kunde komma hit ut lite och hjälpa dig med hushållsbestyren och barnen. Jag ser att det behövs. Dessutom så ser stället faktiskt ut som ett semesterparadis, även om det inte luktar så. Så man kan ju håll för näsan och låtsas.” Mormor svepte runt i hallen.
”Så farligt är det väl inte.”
”Och Fredrik, var har du honom, han är inte hemma antar jag?”
”Han arbetar, mamma.”
”Jaja, det brukar du ju säga.”
”Det var synd att du missade honom. Han åkte precis och tog Emil med sig.”
”Jasså, det gjorde han. Det är ju tur att han intresserar sig för ett av barnen ni fått i alla fall.”
”Nu är du orättvis, mamma. Han leker jämt med flickorna, han avgudar dem.”
”Konstigt att jag alltid tycks missa honom, när jag är här. Men jag ska ju stanna ett tag nu, så jag kanske ser en liten skymt av honom, vem vet?”
”Stanna ett tag? Ska du stanna ett tag?”
”Det ser bedrövligt ut här.” Mormor pekade runt omkring på alla sakerna.
”Mamma, vi trivs såhär.”
”Men lilla vännen, har du sett hur det ser ut på det här stället eller är du totalt blind? Saker överallt och hur länge sen var det du dammsög? Det bara flyger dammråttor under trappan.”
Mamma följer med mormor ut när hon sveper genom hallen ut på baksidan av huset.
”Mamma, kan inte du åka hem.”
”Var inte dum. Jag kom ju precis, jag kan ju inte åka härifrån när jag precis har kommit. Var har du ungarna nånstans, du får säga till dem att komma hit och hjälp till nu. Du kan inte göra allting själv, vännen, det vet du. Det är ju deras saker som ligger här och skräpar överallt.”
”De skräpar inte och de har lovat och hjälpa till och plocka ihop sen ikväll när de har lekt färdigt.”
Mormor börjar plocka upp plastleksaker i famnen.
”Bara låt leksakerna ligga. Jag kan sätta på kaffe eller nåt. Vill du ha kaffe? Jag har bullar också. Vi gjorde bullar i förrgår.”
”Bry dig inte om mig du. Var brukar ni lägga dehär?”
”I korgen där vid husknuten.”
”Men var har du ungarna nånstans egentligen?”
”De har gömt sig.”
”Gömt sig? Och varför i hela friden har de gömt sig? Leker de kurragömma, eller vad?
”Nej.”
”Varför har de gömt sig då?”
”De vill inte träffa dig, mamma. De tycker inte om dig och det gör inte Fredrik heller.”
”Du har då ingen koll på dem över huvud taget.”
”De klarar sig själva.”
”Ja, vi klarar oss själva, faktiskt”, säger Tea och kliver fram.
”Nämen, där har vi ju en av dem. I röd toppluva och gummistölvar, Fia, när det är över 20 grader varmt ute. Du klär dina ungar lika illa som dig själv.”
”Hon fick faktiskt den i julklapp, mamma, av en granne som gillar att sticka och hon har haft den på sig enda sen i julas. Hon blir ledsen om hon inte får ha den på sig när hon är ute. Kan inte du åka härifrån och lämna oss ifred, mamma? Kan inte jag få ha mitt liv ifred?”
”Fia, jag kom bara hit för att hjälpa dig, och för att underlätta för dig, så att du kan få lite mer tid för dig själv. Jag vet hur det kan vara med fyra ungar och en karl som aldrig är hemma och hjälper till.”
”Fredrik hjälper visst till. Han är jättefin och han hjälper visst till.”
Då drar mormor av den röda toppluvan från Teas huvud. Tea skriker till, böjar gråta och sträcker sig efter sin toppluva i mormors hand.
”Mamma blir nog arg nu”, viskar Lisa bakom utedasset.
”Mmm. Det ser man. Hon får de där ögonen nu”, säger Karin.
”Du rör inte Teas toppaluva!” skriker mamma och rycker till sig toppluvan ur mormors hand. ”Om Tea vill ha sin toppaluva på sig, så får hon det!”
”Men, herregud Fia, det är övar 20 grader ute!”
Då tar mamma grepen från landet som hon har vänt jord med och sätter upp den mot mormor, så att hon backar undan lite. Fia slutar gråta och mormor stirrar på mamma.
”Du kommer inte hit och talar om för oss hur vi ska ha det! Fattar du? Vi hade det skitbra här innan du kom. Jag älskar det här stället, och om inte du gör det så kan du åka tillbaka till stan och dina jäkla kapitalistsöner. Vi ska grilla fisk ikväll, fisk som vi allihop var ute och fiskade igår kväll, hela familjen. Så du kommer inte hit och talar om för mig vad min man är och inte är! Bara för att du var oförmögen att hitta en som ville ta hand om sina egna ungar, betyder inte det att alla är sånna. Du håller dina stora käft! Måste du komma hit och förstöra för oss? Om du vill underlätta för mig så åker du härifrån nu! Jag behöver inte din hjälp. Stick.” Mamma väser ut det sista och morrmor backar.
”Fia”, säger mormor, ”nu lugnar du ner dig.”
”Stick härifrån! Fattar du vad jag säger? Stick härifrån! Försvinn ur mitt liv!
Mormor stirrar förskräckt på mamma som hotar med grepen, sedan vänder om och skyndar tillbaka till den nya silversaaben.
”Och du rör inte Teas toppluva igen!” skriker mamma efter henne, innan bildörren slår igen och bilen startar och åker iväg så att gruset sprutar. Mamma sätter ner grepen med pannan lutad mot handtaget.
”Mamma”, säger Tea. ”Kommer du också bli såndär när du blir gammal?”
Mamma börjar skratta.
”Om jag blir sån, Tea, lovar mig att ni hotar mig med en grep då. Lova du mig det?”
Tea nickar och lovar och mamma sätter på henne den röda toppluvan.
”Tack, älsklingen. Utan dig hade jag inte kunnat bli av med henne.”

Nifelheim brinner

Min vän är hög som en ko på vårbete och stavar som en full kårka med dyslexi...jag hoppas hon har fått ordning på huvudet och halsen och imunförsvaret innan jag kommer... och jag hoppas att jag har gjort klart alla mina uppgifter innan dess. jag har läst ut Den onämnbare av Samuel Beckett nu. Svår att komma in i och lite trögt slut, men annars var den riktigt tankeväckande och ordlekfull och urflippat kul. absurdims, typ. kille visste inte om han var eller om han inte var eller var han var någonstans och han bara pratade och pratade och pratade ord ord ord och försökte ta reda på allt det där, men han visste inte om han hade en röst eller om det var någon annas röst eller...ja. Så var det.
jag ska skriva något självbiografiskt under temat då gungade världen till och sedan byta ut jag mot tredje person. jag ska skriva en analys på max två sidor om Medea, Den onämnbare och Sapfos poesi. jag ska skriva en dikt med titeln september. jag ska skriva en Avatar, alltså en kort presentation av mitt författarjag. jag ska läsa en novell och hitta på tre frågor att ställa om den novellen (vad handlar den om? vem handlar det om? vad tyckte du om den?) och så ska jag skriva ett inlägg om varför jag skriver...
Inlämning: Onsdag den 23e. Måndag den 28e.
Jag har börjat trivas på Sörängen nu. Jag kan nästan umgås med folket. Jag har hittat samtalsämnen att göra inlägg om vid matbordet. Jag köpte vin och skrev en slags novell som heter Mammas dust med mormor. Den slutar med att mamma hotar mormor med en grep. Jag skrev så att jag glömde mattiden. Var inte fullt närvarande när jag satte mig vid ett av borden och råkade märka att där satt bara en som jag kände...
Jag gillar mig själv mest när jag är som mest borta. Och jag är som mest bort när jag har skrivit och glömt bort tiden. Därför tänker jag fortsätta lite på det spåret, så kanske jag får för mig att trivas ännu mer på sörängen, vem vet?
En dikt som jag skrev: Nifelheim brinner.
Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser mot horisonten. Jag ser äppelträden precis nedanför i trädgården. Jag står och ser himlen spraka och flamma. Och brinnande spegla sig i isen. Jag ser skogen stå mörk och vänta. Himlen brinner. Jorden ska bli aska. Och allt jag känner är frihet. Allt jag känner är frihet. Jag står på balkongen, alldeles nära räcket, och ser Nifelheim brinna. Jag är Livtrase och Ragnarrök kom.

Mellan två klippväggar på stenig stig i Småland

Tänk dig Småland, Eksjö, där kyrkogården ligger precis bredvid militärbyggnaderna. Passande.
Tänk dig kringelikrokväg, där till och med föraren blir åksjuk och där det suger i magen i nerförsbackarna. Och en sjö. Precis intill vägen. Och ett grönblått berg på andra sidan med granar på.
Det är vägen till Skurugata och Skuruhatt. Skyltarna blir mindre och mindre. Naturen vackrare och vildare.
Mitt ute i ingenstans, sa någon som satt i bilen med samma luftfuktighet som en regnskog.
Ingenstans? Verkligen?
Det fanns i alla fall en rastplats. Och det fanns skyltar. Och utedass och sopptunnor som luktar illa.
Vi får en uppgift. Fånga atmosfären på Skurugata och Skuruhatt med ord och bild.
OK. Atmosfär. Ord och bild.
Jag börjar gå in i skogen och upp på ett berg. Det är Skuruhatt. Or so I’m told. Jag har bättre utsikt hemma. Men jag tar kort. Försöker fånga atmosfär. Skogen där långt ner och långt bort blir gråblå. Snyggt, typ.
Vi fortsätter. Den Enkla vägen (den är skyltad) ner till Skurugata. Och vi finner liten söt källa. Det ser ut som i ett annat land, utbrister någon. Varför måste alltid allt vackert se ut som i ett annat land? säger jag. Personen blir stött och säger att jag fattar vad hon menar.
Jag knäpper kort. Försöker tänka ljus, former, linjer. Atmosfääär.
Och vi fortsätter in mellan två klippväggar på stenig stig, där det ser ut som om någon har skurit upp klippan i två för att den inte orkade klättra över. Där i skrevan som vi går i luktar det fuktig sten och kylig luft.
Jag tog nästan två hundra bilder.
Mindre än hälften blev bra. Mindre än den hälften blev riktigt bra. Måste öva kamerainställningar och tänka ljus, former och linjer. Atmosfääär.
Jag kom tillbaka från min eskapad i annat land än Sverige (nämligen Småland) svimfärdiga av hunger. Mat: kycklingsallad.
Mina skor blev utslitna. Jag blev nöjd med fem bilder. Det räcker i alla fall för uppgiften Atmosfär.

En vårdag i en kristallkula av rödvin

Uppgiften var att skriva om att vi sitter på ett café i Paris, en vårdag, med antingen vin eller kaffe på bordet framför oss. Vi ser någon i ögonvrån som inresserar oss. Vad gör vi? A) Vänder oss om, tittar på personen, ler och får den att sätta sig vid vårt bord. B) Tittar på personen, men vågar inte göra någonting. C)Sitter passiv och väntar på att ödet ska bestämma.
Han som gav oss uppgiften sa att det handlade lite om existensialism, vilket jag tyckte var lite kul. "Vi är dömda till frihet." Vi måste göra autentiska val,medvetna val som vi måste ta ansvar för, annars är vi inte människor... eller nåt sånt är det. Fyll i om ni tycker att jag har lämnat nåt viktigt.

En vårdag i en kristallkula av rödvin.

I Paris, en vårdag sitter hon på uteserveringen och stirrar in i vinglaset. Hon har hittat världens vackraste människa. I Paris. En vårdag. I en röd kristallkula, på ett bord, där sitter han. Hon har fångat honom.
Han har svart rock.
Han sitter helt stilla med händerna i rocken.
Hon undrar vad han ska göra. Dricka ur sin kaffekopp? Resa sig och gå? Dra handen genom håret? Lägga ena benet över det andra?
Han måste göra något. Men han gör ingenting. Han bara sitter och ser. Så hon lyfter glaset och vänder på det, för då blir han blir han större och tydligare. Men han rör sig fortfarande inte.
Hon försöker spå i vinglaset. Vad ska han göra? Väntar han på någon? Vem väntar han på? En vän, en flicka? En vacker flicka? En vacker fransk flicka?
Vad ser han? En fågel som flyger? Ett barn som har socker runt munnen? Eller ser han det röda vinet?
Vad gör han? Tittar han långt in eller långt bort eller inte alls? Och vad tänker han?
Hon tar en klunk av vinet, ställer ner glaset, flyttar det lite, vrider, så att hon kan se honom igen. Han har lagt ena benet över det andra, ena handen bakom huvudet och lutar sig mot ryggstödet nu.
Vad väntar han på?
Han vrider på kaffekoppen, lyfter upp den, dricker och ställer ner den med ett klirr.
Surr på franska omger henne. Alla pratar med någon om något. Men inte han. Han pratar inte med någon. Inte i mobil, inte ens i hörsnäcka, så att det såg ut som att han pratade med någon.
Hon prövade det en gång. Att gå runt med en hörsnäcka i örat. Och prata med någon. Hon pratade med sig själv. Det gick bra. Över förväntan, faktiskt. Människorna som gick förbi henne märkte inte ens att hon pratade med sig själv.
Om hon skulle prata med sig själv nu skulle hon viska: ”jag har hittat världens vackraste människa. I Paris. På ett café. En vårdag i en kristallkula av rödvin sitter han och tar handen som han hade bakom huvudet och sticker ner i fickan och tar upp en mobil. Det ringer inte. Nej. Han knapprar.”
Och hon kan höra honom knapprar, fast det surrar högt på franska runt omkring. Sedan stoppar han ner mobilen.
Hon tänker att snart reser han sig eller så kommer det någon snart. Hon behöver inte vänta länge nu. Snart kommer det någon. I vinglaset ser hon att han lyfter kaffekoppen, tömmer den, för att ställa ner med ett klirr och skjuter ut stolen.
Skrapljudet får henne att titta upp. Men han har inte rest sig än. Inte än. Bara skjutit ut stolen. Och han gör en gest, för han vill betala.
Snart går han. Han går snart.
Men servitrisen ser honom inte. Hon sveper mellan borden och ser honom inte. Han ler och hon vänder sig om för att se om det kommer någon, för hon vill veta varför han ler. Men det kommer ingen. Ingen kommer. Servitrisen kommer inte heller. Fast han ler. Så hon reser sig upp. För han ler.

Novell(?) till en bild

Det hängde en tavla i bakgrunden som föreställande ett hav och kvinnan framför satt framåtlutad över bordet, nästan låg, och vilade hakan i handen med ett frånvarande uttryck. Hennes andra hand höll hon på stolsryggen med ett par handskar i och en ring på långfingret. Den matchade öronhängena.
Hon bar vitt. Han mittemot bar svart och deras armbågar möttes.
Han vilade också ena armbågen mot bordet, avslappnat, såg på henne. Ur bröstfickan tog han upp ett cigarrettpaket och bjöd henne genom att öppna med bara ena handen. Frånvarande tog hon en cigarett och placerade den i ena mungipan, pekande nonchalant uppåt.
Han tände den och hon drog in röken i ett djupt andetag, tog cigaretten mellan pekfingret och långfingret i en elegant gest och blåste ut röken, medan han också tog en cigarett. Han tände den och sedan värmeljuset som stod på bordet, innan han la ner tändaren i bröstfickan.
De satt tysta, rökte.
Hon blåste röken uppåt, han, neråt. Ändå samlades deras rök i den andres ansikte.
”Skulle inte du sluta?” sa han.
”Skulle inte du aldrig mer se mig?” sa hon.
”Aldrig mer se dig? Det är omöjligt. Jag ser dig jämt.”
”Vad gör du här?”
”Inget, ser mig omkring”, sa han och såg sig omkring, blåste ut rök.
”Och vad ser du? Inte mycket kan jag tro.”
”Nej, inte mycket.”
”Är det av nyfiken, du ser dig omkring, eller rastlöshet kanske, eller letar du efter något, är det något du har tappat bort, något du saknar? Ledsen, men jag har inte lust att hjälpa dig att leta.”
”Det behövs inte.”
”Så bra då.” Hon tog ett bloss och han också.
”Liv…”, sa han, men fortsatte aldrig.
”Död”, sa hon. ”Sånt är livet. Så varför är du ens här?”
Hon blåste ut rök i ansiktet på honom. Och han tog upp ett brev ur bröstfickan och höll det som en sköld mellan sig och henne.
”Och vad ska jag med det till? Använda som värmekälla?”
”Läs det.”
”Lägg det på bordet.”
Han gjorde som hon sa.
”Var det bara post du skulle lämna, så kan du gå nu.”
Han suckade, fimpade och reste sig. Sedan gick han.
Frånvarande tog hon brevet och sköt till sig värmeljuset som han hade tänt. Ett bloss till drog hon, innan hon stoppade in brevet i lågan. Och det fattade eld.
När hon inte kunde hålla i det längre släppte hon resterna i ljuset och lät dem brinna av sig själv. Hon satte sig tillrätta igen, framåtlutade över bordet, med blicken långt bort. Och när servitören kom förbi beställde hon en konjak.

Sörängen låter som en kohage.
Första gången jag skulle till Sörängen körde jag fel. Jag svängde i första rondellen istället för i andra. Andra gången körde jag rätt. Tredje gången visste jag vart jag skulle. Fjärde gången skulle jag hämta en nyckel.
Jag skulle hämta nyckeln till röda ängar med vita knutar.
Astrid Lindgrens Bullerbyn och Carl Larssons målningar.
Här skulle man kunna filma runt lite om man vill göra reportage om Sverige demokraterna. Äkta svensk idyll. (Det fattas bara en stor svensk flaga i stången.)
I dörren står två män. Den ena sträcker fram en hand, säger han är rektor här. Välkommen.

Jag fick nyckeln till Lindängen nummer 11.
Jag skriver hymner till livet.
Jag är en av dem som inte led tillräckligt.
Jag är hyperentusiastisk och livrädd, rädd för att få kramp.
Krampkänningarna ska jag ta som ett tecken på att jag lever.

Carl Larsson- liknande målningar i taket med timmerbjälkar mellan vår, sommar, höst och vinter.

Vad vill ni göra med er tid här? frågade han.
Vilken tid? frågade jag. Tiden här?
Ja, tiden här, sa han.
Jag vill skriva så mycket som möjligt och så bra som möjligt, sa jag.
Och de andra, ska de bara stå bredvid och applådera?
Nej, sa jag. Jag ska hjälpa dem och de ska hjälpa mig.

Jag köpte tvål på Netto. Så nu kan jag tvätta mig och bli ren.
Jag köpte äpplen också.

Jag letar citat. Hittar ett som passer. ’”Ah, they put pigeons’ feathers in the pillows – no wonder I couldn’t die!”’

Jag är nattens älskarinna

Detta är en skiss på en dikt:

Jag går barfota genom huset.
Örnen flyger i hallen.
Natten täcker mig.

Alla sover.
Jag ligger ensam hos natten.

Jag sitter i din mörka famn och lyssnar på din röst. Du smeker mig, viskar till mig.
Allt farligt sover.

Jag vilar.
Han kysser mig.

Jag är nattens älskarinna, otrogen dagen. Mörkret är min vän. Natten, min älskare.

Natten nynnar och sjunger. Viskar vackra ord om tysthet och stillhet och drömmar. Allt sover, allt utom nattvarelserna. De kan se i mörker, sägs det. De jagar nu, sägs det.

Jag vaggas till drömmar av min älskare. Nu ska jag jaga. Och jag ska vakna olycklig och trött till dagen. Dagen har sysslor till mig. Natten har bara drömmar och sömn, mörker och stillhet. Han älskar mig som jag är.
Jag ska ligga i hans famn. Jag ligger i hans famn. Han tar mig med. Jag ska drömma i hans famn. Han kysser mig. Jag älskar honom.

Jag viskar: "strö sjärnor i min själ, älskade, så jag kan se när mörkret faller, och du går". Han viskar: "du, min älskade, strör sjärnor i min själ, så du kan se när mörkret faller." Och han stör sjärnor i min själ, så jag kan se när han har gått.

Natten sveper in mig i sin mantel. Vi ska ut på resa. Jag undrar vart vi ska. Han viskar: ”bortom stjärnorna.” Jag säger att jag ser inga stjärnor. Han viskar till mig att de finns bakom molnen. Jag undra hur långt det är dit, dit vi ska. ”En evighet”, svarar han. Jag följer med.