Denna blogg är avslutad.

Nej Molly

Folket, jag har inte skrivit här på över ett år. Sedan sista har jag flyttat in i den där renoverade vindsvåning som jag pratat om Jag trivs. Jag cyklar fortfarande runt på stan och slänger in kuvert i brevinkast och kan alla portkoder i hela centrum. Jag är lite löjligt stolt över det. Jag har fortfarande inga vänner på den här orten. Eller jag har några människor som eventuellt skulle protester om jag sa att jag inte hade några vänner här. Jag har folk som jag hänger med och som tycker att jag är bitter och har dålig inställning till livet. Det har jag. De kanske är mina vänner. De kanske vill etikettera sig mina vänner, men jag skulle fullkomligt förstå om de inte vill det. Egentligen ska jag inte alls skriva det här. Egentligen ska jag utnyttja min tid och plugga. Det är min efterlängtade c-uppsatss. Men jag letade igenom mappen med gamla Uppsalagrejer i jakt på "Råd och riktlinjer för uppsatsskribenter vid litteraturvetenskapliga institutionen Uppsala universitet" och blev plötsligt inspirerad till blogginlägg. Kalla det nån konstig släng av nostalgi. I mappen hittade jag älskvärda citat från Njals saga som Illa beter du dig och sent ska din skam glömmas. Ibland ångrar jag som fan att jag åkte därifrån. Fast hade jag inte gjort det hade jag aldrig blivit av med oskulden och kunnat alla portkoder i hela centrum. Eller insett att jag inte vill bli författare. Det är jobbigt. Att författa. Folk fattar inte det. Därför drömmer folk om det. Nej, Molly, jag har insett att jag är en maskerad. Jag klär ut mig till olika saker, kvinna, student, brevbärare, rödhårig, snygg. Sådana saker. Nä, nu ska jag återgå till studerandet. Vi kanske ses om ett år eller så. Puss

I väntan med gråtrunkarsånger

Jag gjorde en annan blogg innan, men jag skiter i den.
Idag har jag köpt present. Min syster är så bra på att köpa kläder till folk i present. Det är inte jag. En gång köpte jag en skarf till min bror i fördelsedagspresent. När han tog på sig den skrattade hans vänner åt honom och sa att han såg ut som ett emobarn. Jag är inte bra på att köpa kläder till folk i present. Ändå gjorde jag det idag. Det kan bli katastrofalt. Det kan bli det. Förlåt. Jag känner mig lite dålig som inte kan köpa kläder till folk i present. Det skulle vara så kul om man kunde det...
KLockan är snart tre, vid fyra ska jag snöa av bilen och åka och hämta en släpkärra. Fixa till badrummet som blev buckliga väggar i. Plattsättan undrade om vi hade varit fulla när vi satte väggarna. Nä, men kanske bakis...
Målet var att bli klara med lägenheten till jul. Det blir vi inte. Vi kanske kan flytta in till mitten av januari, så behöver vi inte stressa. Nä, kanske inte.
Jag lyssnar på Melissa Horn. Jag lyssnar på gråtrunkarsånger och tänker: det här är bra skit. Snart ska jag värma mat och äta.

Jag funderar

Såhär skrev jag 2011-07-08.

Jag är så dålig på att ha vänner. Jag borde inte ha några. Jag är dålig på att höra av mig och det måste man om man ska ha några vänner, annars slutar de för de tror att man själv har slutat. Och som straff ringer de mig bara när de har glömt sätta på kanpplåset, så när jag svarar hörs bara prasslet av mobilen i fickan. Jag funderar på att demonstrativt sluta svara i telefon. Jag hatar telefoner.
Jag funderar fortfarande på att smsa mina fåtaliga vänner och fråga om de vill fika med mig. Men jag vågar inte ifall de inte vill och ansträngningen är för stor och jag har framförallt bara 0.23 kronor kvar på mobilen och ansträngningen är alltför stor att fylla på den. Jag funderar på att skaffa abonemang, men jag är osäker på om det kommer löna sig. Jag är så dålig på att höra av mig. Är det någon nutidsmänniska som skulle klara sig utan mobil så är det jag. Jag skulle klara mig hyfsat utan dator också. Funderar på att göra så. Isolera mig totalt. I min mans lägenhet, för honom är jag stört beroende av. Han har köpt en lägenhet som vi håller på att riva väggar i. Och lister. Och gaderober. Och när jag skulle riva en inbyggdgaderob hanterade jag kofoten fel och satte den vassa kanten i handen. Jävligt smart. Idiot. Igår när jag skulle hoppa över ett trästaket fick jag en speta i stortån, typ två jävla centimeter lång.
Nu har jag inte tid med det här längre. Jag är hungrig. Maaaaaat!

Sådär nu finns den

Jag tror jag flyttar denna blogg till nalleros.blogg.se...

Jag är på avgiftning, jag har abstinensbesvär.

Jag fick jobb. Till slut. Nån på Aq ringde och väckte mig i fredags och undrade när jag kunde börja jobba. På måndag, sa jag. Hur länge kan du jobba? Hela sommaren.
Sådär ja.
Så nu står jag och räknar skruvar och lägger i rosa plastpåsar, virar in metallbitar i bubbelplast och andra rosa plastpåsar och lägger skruvpåsen i. Ganska helt okej faktiskt. I måndags första dagen kände jag mig som ett litet barn som fått börja skolan. Jag log från jag började halv sju till elva, sedan blev jag för trött.
Men jag har fortfarande ett problem. Problemet är stort. Problemet är att jag måste bo hemma hos mamma och att Dick är alldeles för långt bort. Jag känner mig sjuk. Jag känner mig konstig och jag har problem. Igen. Ett annat problem dock, men fortfarande.
Jag är fascinerad över att jag saknar någon så, är beroende av någon så, inte tröttnar på någon så, vill vara med någon så hela tiden. Det är sjukt.
Mamma säger att jag är på avgifting. Jag har abstinensbesvär.
Jag undrade om jag fick låna bilen idag, igår. Mamma sa att det inte gick för att hon skulle åka och handla. Jag undrade om hon inte kunde åka och handla på onsdag istället. Hon sa att jag skulle lägga av. Jag lägger inte av, jag kan inte lägga av, det är omöjligt, jag vet inte om jag vill lägga av. Nej, det vill jag inte.
Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig, varför ringer du inte!? Och det gäller inte bara Dick, det gäller dig också.

Flera magplask och fittsvett

Jag är ett magplask personifierat. Jag slösar bort min tid. Jag borde diska nu. Jag borde söka jobb nu. Jag borde ringa de jag sökt jobb hos nu och tjata på dem, prata in idiotiska meddelande om att va fan ring mig, bli staker, jobbstaker, ingen går säker när Alexandra söker jobb! Men, så här är det: alla går säkra när Alexandra söker jobb. Hon är för dålig för att söka jobb. 1. Hon kan inte skriva personligt brev. I ett personligt brev ska man prata bra om sig själv, helst ljuga. Hon är bättre på sanningar, obekväma sanningar, vulgära brutala sanningar är hon ganska bra på faktiskt, ingen vill veta obekväma vulgära brutala sanningar om en de ska anställa, de vill veta lögner, små söta oskyldiga vita små blommiga lögner som låter åhsåbra! Dessa lögner måste man dock sedan som anställd jobba på efter anställningen. 2. Hon kan inte ringa. Hon vågar inte ringa. Hon är fegfan och har något av telefonfobi. Hon vet inte vad hon ska säga, säger alltid fel, blir dum i huvudet, nervös, panikslagen, svimmar nästan, borde inte få leva i det här samhället. Anpassa dig! 3. Hon är egentligen inte bra till någonting. Många skulle i och för sig protestera vid det påståendet, men hon känner lite så nu. Hon är pessimistisk och borde skjuta sig själv.
Men förr eller senare kommer hon ta tag i det. Hon ska bara gräma sig lite först, gråta lite först, skämmas lite först över att hon inte gör, inte kan. Hon behöver en pojkvän som säger: nu ringer du! Hon behöver en mamma som säger: nu ringer du! Och hon behöver ha sig själv som skäms så mycket över sin feghet och inkompetens att hon fattar sig mod och blir kompetent.
Hon har alltså inte fått nåt sommarjobb. Än.

Jag hade textsamtal i onsdags förra veckan med hela klassen som hade läst min Ekon. Jag hade en livskris varande ungefär två timmar efter detta, innan jag började supa. Jag grät en skvätt på grillfesten och söp ännu mer tillsammans med Håkan och skrattade så högt att till och med de fulla människorna vände sig om och tittade på mig, för Håkan var rolig och bjöd mig på sprit. Dagen efter kunde jag lyckligtvis koncentrera mig mer på den fysiska smärtan i huvudet än den andra livskrissmärtan och därför gjorde den inte lika ont.
Jag sa till Dick att jag skulle sluta läsa och skriva. Men jag läste för tre dagar sedan och jag skriver nu. Så. Men om jag ska sluta måste jag skaffa mig en ny hoppy. Jag tror att min nya hobby är att titta på flera avsnitt av Supernatural varje dag efter att Dick och jag har lagat mat. En hoppy som jag i och för sig har haft ett tag. Den är alltså inte ny.

Jag är missnöjd med vilka kurser jag har sökt till hösten. Jag vill läsa littvet C i Linköping, men sökte barn och ungdomslitt på distans i Växjö för jag tänkte att jag samtidigt skulle jobba och det vet vi ju hur det går med det. Fail. Men jag kanske kan fixa det på nåt sätt.
Men det kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv att det kommer att ordna sig, det ordnar sig, det kommer att gå bra. Jag är ju inte pank än.

Samtidigt funderar jag på om jag vill utbilda mig till lärare, socionom, psykolog eller journalist. De två sistnämnda kan jag ha för lite poäng för att ta mig in på. och dessutom misstror jag psykologin som vetenskap.
Sedan finns det ett program där jag inte riktigt vet vad man kan bli men det heter samhäll, kultur och mediagetaltning. Och sedan tänker jag att jag kanske kan skriva de där professionella infopapperen som företagen inte kan skriva själva, för de kan inte svenska. Och kanske kan jag skriva krönikor också.

Mitt nya favoritord: Fittsvett.

Så. Nu har jag gnällt klart för den här gången.

Jag hade inte hjärta att var självkritisk

Det var längesedan jag skrev här, jag vet. Jag lyssnar på sportify, på Lykke li och Anna Ternheim och Regina Spektor och Veronica Maggios Jag kommer och läser Spill (som jag hann köpa innan bokrean, fatal fail) och har skrivit arbetsrapport som nu är inlämnad - en självkritisk självreflekterande text om hur mitt skivande har gått. Jag hade inte hjärta att var självkritisk; jag gör så gott jag kan.

Jag måste också hinna söka universitet till hösten, och hinna bestämma mig för vad och var. Växjö eller Linköping. Det lutar åt Växjö. Det lutar åt barn- och ungdomslitteratur. Men jag vet inte...

Jag är smått oroad över min ekonomi. Jag ska till Växjö på författarbesök (Sigrid C kommer - hon som skrivit Spill). Jag ska till Milano en vecka med klassgänget och hänga med svenskstuderande italienare. Och: jag ska till Italien en vecka senare, denna gång, skidresa. Det kommer bli askul och skitdyrt. Men va fan.
Jag har lite resfeber. Jag är lite orolig för hur jag ska packa eftersom jag ska vara ekonomisk och bara ha med mig handbagage... Hur gör man med till exempel tandkräm?

För någon vecka sedan var jag och Gunnar på fyradagars skidresa med Jonas och hans nya flamma. Hon heter samma sak som jag vilket är väldigt irriterande. Något annat som är väldigt irriterande är ljudet av kyssar. Jag klarar inte det ljudet. Och det är ingen ny grej, jag har hatat dem enda sedan min bror och hans kompis tog med sig sina flickvänner hem och låg i tv-rummet och grovhånglade medan jag försökte plugga i köket (det hördes. det gick inte att plugga). Slutsats: Nyblivna par som inte kan låta bli att ha förspel på offentlig plats borde inte få vistas på offentlig plats. Jag var så nära att flera gånger säga: om ni ska ha förspel så finns toaletten en trappa ner. Det var en fyra dagars dubbeldejtsskidresa. Och jag har lärt mig att hata dubbeldejter.
Som tur var kunde vi åka ifrån det andra paret i skidbacken och med skotern. Det var underbart. Skotern var bäst och gick snabbast, men jag vet inte säkert, för hastighetsmätaren var sönder. Det kanske var bra... så jag inte behöver veta hur fort det egentligen gick.
Andra dagen på skidor var bäst (förutom dagen på skotern och till fjälls). Linda var med och bröt av fyrenigheten och sedan kom hennes polare... Backarna var långa och roliga och lagom svåra. Jag åkte svart efter svart backe och på eftermiddagen vid fyratiden såg jag solnedgången röd när jag åkte ner för backen. Jag försökte etsa in den bilden i minnet. Ta kort mentalt.
Det var så jag fastnade för skidåkningen.

Jag umgås alldeles för mycket med människor som arbetar och har hederliga jobb. Det är varken bra för ekonomin eller självkänslan (eller självförtroendet?). Jag försöker tänka att snart, snart är jag doktorand, för att liksom ha någonting att trösta mig med, hävda mig med, men det funkar inte riktigt. Jag får jobba på det.

Kulturkrock på nattkröken

Vi har en muslim i vår studentkorridor. Mohammed. Från Jordanien. Vi satt och pratade igår kväll. Min andra granne, Craig, kom in då och då och deklarerade glatt att det var fest en trappa ner och att han bara skulle hämta öl.
Mohammed tittade förvånat på honom och sa att jag har inte hört honom prata så mycket sedan jag kom till Nässjö. Nej. Det kallas alkohol och har den inverkan på folk. Speciellt västerlänningar, särskilt i de nordligare delarna av världen, kan inte umgås socialt om de inte har alkohol i kroppen. Enligt mina undersökningar. Jag har i och för sig hört Craig utstöta ljud då han hade islossning i frysen med en hammare häromveckan, men efter det har jag inte hört något.
När klockan var halv två kom Craig in igen, utbrast: Sitter ni här än! Vad fan pratar ni om? Jag sammanfattade i korthet: vi hade pratat om Gud, om islam och kristendom, om de två olika kulturer vi kommer ifrån, och Mohammed undrade hur jag inte kunde tro på en Gud. Jag sa att det var mycket enkelt. Han sa att men vad tror du har skapat allting? Tror du att allting bara uppstod av sig själv? Ja. Kemi, fysik, du vet. Förklarar allt. Mycket bra vetenskap. Men, sa han, hur tror du allting skapades? Big bang, sa jag. Men vad skapade Big bang? sa han. Vem skapade Gud? sa jag. Skapade han sig själv eller skapades han av människan? Man frågar inte vem som skapade Gud, sa han. Nehe.
Mohammed visade mig bilder på sin familj och bjöd på te. Han berättade att hans lillebror ville att föräldrarna skulle bo hos sig, men att han var äldst och att de skulle få bo hos honom istället. Det sa han med ett leende. Där, hos honom, bryr man sig om familjen och tar hand om sina gamla. Här slänger vi in dem på äldreboende för att de inte ska vara i vägen. Där slåss man nästan om vem som ska få ta hand om sina föräldrar.
När Craig åter kom in vid halv tre och berättade att han äntligen för första gången fått gräs i Sverige drog han fram en stol, satte sig och sa sedan han att han inte tror på någon världsreligion för i islam får man inte ha sex förrän man har gift sig för då kommer man till helvetet och i kristendomen är det likadant, hur ska man då veta att man har gift sig med rätt person, om man inte får ha sex innan? Tänk om personen visar sig vara totally fucked up in bed! Det var därför jag dumpade min förra tjej, sa han och Mohammed stirrade förskräckt på honom. Jag garvade. Jag tror att det är sådana här möten som kallas för kulturkrockar.
När Craig hade gått sa Mohammed att det var ju det jag sa, det handlar bara om sex.
Själv vet jag inte hur jag ska ställa mig i den frågan. Jag menar, jag vill inte vara gift med en kille som är jättedålig i sängen, men å andra sidan vill jag inte ha en som bara vill ha mig för att knulla. Med andra ord har jag höga krav.
Vad jag däremot tycker är att om kvinnan ska täcka sin kropp för att den är attraktiv för män, så ska män göra likadant för att inte fresta oss kvinnor. Jag tycker också att musikvideor inte ska vara porrfilm och att schlagerfestivalen ska inrikta sig på att vara musiktävling, inte en tävling i vem som har minst kläder. Varför inte sjunga nakna eller i burka, både män och kvinnor? Så att männen inte behöver känna sig diskriminerade eller kränkta över att de råkar få avslöja hur liten den egentligen är.
Nu ska jag äta. Mamma och jag kom fram till att det är meningen med livet. Vi fick en inbjudan från missionskyrkan om att de skulle undersöka meningen med livet en kväll. Då sa mamma att det behöver man inte undersöka, meningen med livet är att äta. Och mycket riktigt, missionskyrkan skulle börja sin kväll med en måltid.
Alexandra Melander

Erkännanden

Jag erkänner direkt. Jag kände mig dum när jag läste din blogg. Jag känner att jag har blivit dum. Jag känner att jag har hamnat på efterkälken, och att du möjligtvis kommer att få ta snöret och försöka dra mig efter dig på söndag för att få mig att hänga med. En värdelös hemmafru med apatiska problem. Jag försöker skriva, det går inte, värdelöst. Jag känner att jag vill börja plugga, fylla mig med värdefull lärdom, kunskap, analytisk förmåga, självständiga tankar. Bli intelligent. Då kommer jag bara sakna det här. Det kvittar vad jag gör så vill jag göra något annat och sakna det jag gjorde.

Hur länge kommer du ursäkta min dumhet? Inte länge, om jag känner dig rätt.

Jag har läst A Room of Once Own. Räknas det? Jag har diskuterat kapitel efter kapitel på en bokscirkel. Räknas det? Jag har diskuterat femninism med Sabina. Räknas det? Jag försöker praktisera feminism. Räknas det?

Jag tänker att när jag får en unge ska jag vägra säga vad det är för kön. Tonny kommer att få sånna problem med att kommmuniscera med denna stackars varelse som har kommmit till världen enabart för att morden gillar att göra genusexperiment...

Jo, jag sitter fortfarande i Nässjö och jag kommer inte härifrån. Jag tycker om honom. Och jag tänker inte sluta tycka om honom. Han är alldeles för snäll för det.

Jag erkänner igen. Jag är inte självständig. Inte så självständig som jag trodde att jag var.

Mina naglar är långa igen.

Du har hört den förut och du får höra den igen.

Vi kan leka att jag är en blomma.
Vi kan leka att jag är en källa.
Vi kan leka att jag är en kvinna.
Tills jag blir trött på att leka.

klart slut

Dikter igen

Brud, din betänksamma blå skugga
Din famn av blommor kanske människor
du har en blå liten skugga
du har en blå liten fågel i din slöja, i din vita slöja, i ditt hår
Din blå skugga blundar
Du har blå revor i ditt ansikte, blå revor
Du har blå ögon i ditt ansikte, blå ögon
Det står människor bakom dig kanske träfigurer
De håller ett ljus på var sin sida
Om dig Ett altare av blommor
kanske att offra vid
under blå yta




När blommorna har somnat
stiger jag ut i gräset, barfota

Nattvioler doftar
i den djupblå kvällningen

Jag klättrar upp i trädet
plockar ner stjärnor från grenarna
och lägger dem i mossan, bäddar ner dem i gräset

Jag vandrar i skogarna





Jag är längtan till frihet.
Frihet är min längtan och
Längtan är min enda frihet.
Jag är längtans fånge.
Mitt brott är frihetslängtan
Jag är frihetsfånge.
Längtan är mitt fängelse.

Gustav Vasa och kejsar Nero

Som ni säkert redan vet har vi nyligen fått en uppgift om att i tidningar kan det finnas rubriker vilka kan användas i tillverkandet av… jag ber så hemskt mycket om ursäkt här, my bad… som kan användas i skapandet av skönlitterära texter, så som till exempel kortprosa. Vi fick även uppgifter om intresseväckande anslag, så som gåta, fråga eller problem. Härmed tänker jag slå tre grejer samtidigt med ett enda svingade slag, håll i er. För att väcka ert intresse, er respektingivande nyfikenhet börjar jag alltså med: Vad är det som Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt?
Jag har ingen aning. Men det får jag absolut inte erkänna för er som läsare. Ty jag är den allsmäktiga skaparen av denna text. Så. Jag ljuger. Jag luras. Jag säger, och talar samtidigt sanning, och säger: det får ni räkna ut själva. Därefter ger jag er ledtrådar, jag, så att säga planterar… och ni ska här som läsare tro att jag har en baktanke med dem. Det har jag inte. Jag vet inte ens innan eller efter jag sätter ut dem . Jag är lika ovetande som er. Men tyst för fan, säg inget. Knip igen. Sjabbla inte bort det här nu (tänk på korten).

Som skrivande människor ska vi ju vara så förbannat bra på att luras… ni får ursäkta mig igen, så förbannat bra på att bli trodda. Och samtidigt säga sanningen. Är det bara jag som ser ett litet problem här. Det finns ett problem … Jag väljer att inte fördjupa mig i det. Men alltså: Min uppgift och mitt ansvar nu (som skrivande människa, för författare är man inte förrän man har publicerat mer än en bok och jag har inte publicerat någon, och därmed är inte Emily Bronte heller författare för hon har bara publicerade typ en bok) min uppgift är alltså att lura er att tro något och samtidigt säga sanning. Jag väljer att först inte tala sanning (det har jag dock redan gjort, talat sanning, jag ber ödmjukast om ursäkt för detta. Som ni redan märkt är jag är en otroligt osäker författare, förlåt, skrivande människa). Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt vet vad Gustav Vasa och kejsar Nero har gemensamt. Jag tänker lura er att tro att jag faktiskt visste det hela tiden, ända sedan jag började skriva. Jag tänker lura er så jävla ordentligt att jag kommer tror mig själv och plötsligt har vi löst problemet. Jag kommer tala sanning. Enligt mina beräkningar. Konsten att ljuga är att tro sig själv. Eller kanske, konsten att lyckas med att ljuga är att lyckas ljuga så jävla bra att du tror dig själv och därmed, nästan automatiskt, talar sanning. Ni, kära vänner, får välja vilket av dessa två alternativ ni tycker bäst passar in på er. Jag ger er den konstnärliga friheten som läsare. Ty man måste ge sina läsare konstnärlig frihet. Punkt och tillbaka till grundfrågan: Gustav Vasa och kejsar Nero. Vad fan har de att göra i min text? Och vad fan har de gemensamt?

Jag tyckte så mycket om, eller jag snarare drogs till denna rubrik, denna titel, kände den sa mig något, kände den vill jag ha överst på min text. Så att i alla fall den blir bra. För det är så typiskt dej, Alex, att när du får en uppgift så kan du inte skriva någonting och så skriver du någonting ändå, men det blir för kort. Varför?
Och en annan fråga: Vad gör du här?

Förlåt förlåt förlåt förlåt jag skrev för att jag inte kunde skriva. Gustav Vasa och kejsar Nero ingick maskopi med varandra i mina gråceller. Och Kejsar Nero torterade och korsfäste. Och Gustav Vasa halshögg och satte på pålar, sa att jag var Nils Dacke, att jag måste dö, för jag stred mot allt som var rätt och riktigt bra.

För de som inte förstår: Genom hela denna text har Gustav Vasa och kejsar Nero varit i maskopi med varandra. De har, som de diktatorer de är infekterat min text och censurerat mig. Och som ni alla vet: censur är meningarnas död.

Dock blev denna text till trots allt och på så sätt dödade jag Dackejävel och Vasafan. Igen. Och jag levde någorlunda lyckligare, men utan mat.

Fotnot: Ni kommer att i läsandet av denna text upptäcka ett flertal av de smutsiga ord och de för oss ökända sjukdomar som står uppräknade på The Sigge’s list. Dessutom kommer ni hitta ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Kronblad från äppelblommorna

Klang… där ljöd klockan.
Hon stod ännu kvar; lät ljudet eka ut och lyssnade. Åter ett omärkligt ljud och plötsligt var hon vid dörren och i ett enda tag hade hon öppnat den. En vindpust bara. Ingen där.
Trädgården låg stilla och tyst; kronbladen från äppelblommorna regnade ner och lade sig som ett skärt täcke över marken.
Hon hade förilat sig, men kunde inte gå tillbaka. Hon stod på trappan och väntade.

uppgiften: fortsätt på en redan befintlig text.

Alex.

Monolog

Vi skulle skriva en monolog av en person så olik en själv som möjligt. Detta blev resultatet jag skrev:

Bakom mörka Max Mara: Stadslivet. Människornas röster mellan skyltfönstren som dämpade surr, trafikens rastlösa motorljud. Och jag, jag håller kassar från Viktoria Secret, följer strömmen, och älskar att vara bland människor. Deras, något stressade, meningslösa prat, vårt oavbrutna ivägkilande någon annanstans. Aldrig stanna, aldrig still, alltid på väg till. Stadslivet.
Det är något som jag hatar mer än ovårdade alkoholister på T-centralen och svenssons utan stil. Ensamhet. Fattar ni? Det värsta. The worst. Ensamhet, lika med utsatthet, lika med Nobody. Och därför, ett erkännande: jag är hellre med en bunt idioter än helt jävla själv, jag är hellre med folk utan stil än helt (jävla) själv, fattar ni? För helt- jävla- själv- ensamhet är det värsta.
Men inte jag, aldrig jag. Jag blir aldrig ensam. Jag vet hur man tar folk, jag vet hur man bemöter människor. Jag följer strömmen och jag passar in utan ansträngning. Jag har övat länge.

Alex

Skatan

Han såg henne fortfarande stå utanför i regnet när han hade hämtat hagelgeväret och skatan fortsatte knacka på fönstret. Där stod hon i regnet som smattrade på rutan, även efter att han hade blinkat flera gånger och gnuggat sig i ögonen. Där stod hon med ryggsäck på ryggen och knackade på fönstret och mimade ”får jag komma in”.
Han famlade fram till dörren och öppnade. Och där kom hon, med en ryggsäck i ena handen och en teförpakning i den andra. Han blinkade.
– (Det var som attan), sa han. Vad gör du här?
– Får jag sova här i natt? frågade hon. Jag klarar inte av att vara hemma längre.
Han stapplade baklänges och släppte in henne. Han ville gömma sig under sängen, men stod kvar. Han ville låsa in sig på toaletten, men sedan kom han på att han inte hade något lås på toalettdörren och blev rädd för att hon skulle komma instormande där också. Så han stod kvar. Hon kom in, trampade av sig skorna, hängde av sig regnjackan och gick in i köket, medan han stod kvar i hallen och undrade om han trots allt inte skulle gå ut och skjuta skatan som knackade på fönstret och sedan putsa det i morgon när han kom hem från jobbet.
– Var har du kastrullerna? frågade hon och tydligen hade hon lyckats stänga av musiken, för det hade blivit tyst och han kunde höra regnet och hennes röst.
– I skåpet nere till vänster om spisen, svarade han och stängde dörren. Han hörde hur hon skramlade med en kastrull, hörde hur hon fyllde vatten i kastrullen och ställde den på spisen.
– Vill du också ha? frågade hon.
– Nej tack, det är bra, svarade han. Han gick ut till köket med hagelbössan och satte sig på en stol och tittade på henne. Hon fanns i hans kök.
– Var kom du ifrån? frågade han.
– Från skogen, sa hon. Jag gick hit.
– I det här vädret?
– Nej, i ett annat väder. Vad ska du ha den där till? frågade hon, lutade sig mot diskbänken och nickade mot hagelbössan.
– Jag hade tänkte skjuta en skata, sa han.
– Nu? Det är becksvart ute.
– Ja, sa han.
Hon log, vände sig sedan om och utan att fråga öppnade hon rätt skåp till muggarna och tog ut två stycken. Sedan öppnade hon rätt låda till teskedarna och frågade om han inte hade honung eller socker. Han sa att han hade socker, men inte honung och att han hoppades att det gick bra ändå. Hon sa att det gick bra. Han frågade om hon hade varit här förut och det sa hon ju att hon hade varit. Sedan öppnade hon tepaketet som hon hade haft med sig och tog upp två tepåsar. När vattnet hade börjat koka hällde hon upp det och la i en sockerbit i varje kopp. Sedan gick hon till kylskåpet och hällde i lite mjölk.
– Du vill inte ha en grogg? sa han.
– Jag ska bli nykterist, sa hon.
– Ajdå. Det var som attan. Inte ens en öl då?
– Nej. Vissa tröstar sig med alkohol, jag tröstar mig med te.
– Vad tröstar du dig emot då?
– Allt, sa hon och så tittade hon ner på de två muggarna. Förlåt, jag glömde att du inte ville ha, sa hon.
– Jag får väl dricka ändå, sa han.
– Ja, det är du så illa tvungen till nu, sa hon, log.
– Vad är det för te? frågade han.
– Earl Gray, sa hon. Det tröstar mest. Kan vi sätta oss där inne? Hon pekade in i vardagsrummet.
De reste sig och gick in dit. Hon satte sig i den bruna fåtöljen med uppdragna fötter och händerna om den rykande koppen, han satte sig i soffan, med hagelbössan liggande bredvid sig och den rykande koppen mellan händerna. Han såg på henne. Hon höll om sin kopp och blåste.
– Jag trodde det var en skata, sa han och nickade mot fönstret. Jag trodde att det var en skata som knacka på fönstret.
– Det var det ju också, sa hon. De skrattade och hon skrattade underbarast. Han tänkte att han måste spela in det någon gång för att ha att lyssna till.
– Varför kunde du inte vara hemma? frågade han.
– Jag tål inte stället, sa hon.
– Varför inte?
Hon rynkade pannan och munnen blev stram.
– Hade du nån öl?
Han blev förvånad, det var som attan, sa han, jag har en öl kvar i kylskåpet, men skulle inte du bli nykterist?
– Har du bara en? beordrade hon. Ingen annan sprit?
– Jo, jag har ju de där, sa han och pekade på spritflaskorna på hyllan. Han hade inte hunnit dricka dem än. Men jag har bara en öl. Vad vill du ha?
– Ölen, beordrade hon. Jag kan ta ölen först.
– Då kan jag joina dig med den här, sa han och viftade glatt med groggen.
Hon gav groggen en blick som borde ha fryst den till is i sin flaska, och den blicken fick honom att omedelbart resa sig och gå ut och hämta ölen i kylskåpet. Hon tog den och öppnade.
– Vill du ha? frågade hon kort och räckte honom.
Han skakade på huvudet.
– Nej, ta du den, du ville ju ha, sa han, undrade vad hon höll på med.
Då reste hon sig, gick fram till fönstret, öppnade det och började hälla ut ölen i rabatten.
– Vad gör du? frågade han och gjorde en ansatts att resa sig. Häller du ut ölet?
När hon hade hällt ut ölen gick hon fram till spritflaskorna, skruvade av korken och gick fram och tömde en i var hand.
– Vad gör du? utropade han och reste sig.
– Jag dränker skatjäveln, sa hon. Han stannade upp och stirrade på henne. Så gick hon och hämtade de två sista flaskorna. Han tog tag i en av dem för att hejdade henne, men hon ryckte den bara ur handen på honom och fortsatte hälla.
När allt var slut, stängde hon fönstret och satte sig ner i fåtöljen igen.
– Ska du inte ta den här med? frågade han och höll upp på den sista halvdruckna groggen. Hon började skratta.
– Varför då? Tyckte du inte att den var god? frågade hon.
– Jo då, sa han. Den var inte så dum, fast den smakade mest päronsaft.
Då log hon igen och skrattade och han blev tvungen att sätta sig.
– Jag ska betala för dem sen, sa hon, tog en sipp av teet, svalde, lutade sig tillbaka, suckade. Så ställde hon ner koppen, tog upp kortleken, började blanda så att korten snärtade i bordet, och fråga om de inte skulle spela skitgubbe.
Efter en vecka luktade det päronsaft och parfym i hela hans hus. Hans funderade på att skaffa ett lås till toaletten.

Blod och värk!

Jag ska säga som det är. Jag tror att jag kan säga det här, men jag är inte helt säker. Fast jag säger det ändå. Jag gick runt i några dagar och trodde att jag var gravid. Det var en ny upplevelse. Min mens var nämligen försenad med exakt sju dagar. (Jag sa tre till mamma när hon frågade. Förlåt mamma.) Snacka om att jag var nervig.
Men nu! Nu rinner blodet ur mig och det värker skönt i äggstockarna som kramas ur som två gamla disktrasor. Å! Jag älskar blod och värk! Jag besjunger det! Jag skriver hymner till det. Och längtar efter att det ska gå över så att jag kan ha sex igen.
Var lugn. Jag har beställt tid för p-piller. Och jag vet hur man gör abort. Jag läste om det. Och jag vet alla symtom man har när man är gravid. Och hur man gör graviditetstest.

Idag hade vi vårt första riktiga textsamtal. Jag undrar om du har läst den texten. Jo, jag tror det. Men jag lägger upp den här i alla fall. De gillade den allmänt.
Förresten, kollade du musiklänkarna som jag skickade dig? Valravn? Jag gillar även Gjallarhorn, speciellt balladen I riden så varliga genom lunden... Och en isländsk typ godnattvisa som heter Modir min i kvi kvi. här är den version som jag ÄLSKAR: http://www.youtube.com/watch?v=DtKTkSMO5Us&feature=related
Jag hade en dag då jag sökte ballader på youtube och fick fram lite annat också...

Keep in touch, bitch.
puss och kram A

Dimma. Dålig sikt.

Jag har ingen annat att skriva än det jag redan skrivit=)
Vi fick en skrivuppgift att knåpa ihop fyra dikter, temat resa, men med olika motiv på fyrtio minuter. Jag fuskade lite och tog några meningar ur en gammal grej jag skrivit i den sista dikten. Jag hade inte tid.
1.
Över ölandsbron en vinterdag
Mamma håller krampaktigt i ratten:
tittar bara rakt fram tittar bara rakt fram

jag ser på himlen
jämför med havet
- ser ingen skillnad

2.
Dimma. Dålig sikt.
Vättern - en himmel.
Jag reser i höjd med träden.

3.
Vi skulle tagit bussen till paradiset, säger du.
Den stod precis här utanför.
Du pekar och jag tittar.
Missade vi den? frågar jag.
Mm, den gick precis.
Fan, säger jag.
Mm.
Var det direktbuss?
Nej, den gör ett stopp i helvetet
och ett i skärselden också, säger du.
Jaha, säger jag. Inte fler?
Nej, säger du.

4.
Vättern är vacker i kväll
En flicka gråter
Varför vet jag inte

Döing funnen i Nässjö, vid sjön

Jag sitter hemma hos Dick och skriver och lyssnar på Marinas musik. Tåget hem går inte förrän om två timmar. Jag orkade inte gå upp vid tio och hinna med tåget till elva. Jag orkade inte.
Ikväll ska jag hem till Sabina och Elin och äta (förhoppningsvis).
Jag ringde mamma innan och hon berättade att de hade hittat en döing nere vid sjön i Nässjö. Jag sa att det var ju spännande, då får man nästan gå ner och kika. Jag skojade.
När jag kommer hem ska jag visa min syster de två svarta klänningarna som jag köpte häromdan. Faktum är: Man kan köpa lycka.
Nu lyssnar jag på Rise Against.
Jag har skrivit cirka fyra sidor som jag har skickat till Karin och så har jag gett henne respons på lite omarbetade texter. Jag har dock ingen aning om var i berättelsen dess olika små scener som ihopklistrade blir fyra sidor ska vara någonstans. Jag funderar på saken och skriver vidare, måste ju i vilket fall som helst skriva om alltihop sen i alla fall, och då kommer det bli tusen gånger bättre. Jag vet hur jag vill ha det.

Fridavän, hur kommer det sig att du plötsligt blivit så festig? Vad har hänt? Hur blev det så?
Och hur i hela friden kommer det sig att jag sitter här och känner mig lite som en hemmafru? Han har gått till jobbet och jag har diskat och bäddat sängen. Hur blev det så?
Stora frågor vi kan fundera på.